Svenska

Här är min krönika!

2001

Tänk dig att du sitter på jobbet en vanlig dag. Så helt plötsligt får du reda på att det har kört in ett flygplan längre ner i det stora höghuset du jobbar i. Du försöker ta dig ut men inser snart att det inte kommer gå. Sedan börjar det rasa och i panik hoppar du ut genom fönstret. Problemet är bara att det är flera hundra meter ner.

Detta hände många människor den 11 september 2001. Det var några oerhört idiotiska män som kapade ett flygplan och  flög in i det norra tornet och 17 minuter senare var det ett till som flög in i det södra tornet. Det var flera människor som fastnade och som hoppade ut genom fönstret. Men de överlevde ju såklart inte.  Första tornet rasade på 11 sekunder och andra tornet på 19 sekunder.

Det var faktiskt fyra passagerarflygplan som kapades den 11 september. Två av de flög in i tvillingtornen World Trade Center. Ett flygplan flög in i Pentagon som är en stor byggnad med kontor och det fjärde flygplanet havererade på ett fält. Dödssiffran varierar från mellan 2700 och 3000 människor inklusive de 19 kaparna. De dog mest människor när de två tvillingtornen rasade. De flesta dog av att de klämdes ihjäl eller brann inne. Jag förstår inte hur de tänker när de gör en sådan sak? Att döda sig själv samtidigt som flera tusen andra människor. Ganska idiotiskt om du frågar mig.

Den händelsen berörde mig för jag förstår inte hur man kan kapa ett flygplan med helt vanliga människor och köra in i en stor byggnad. Jag förstår inte hur man kan göra en sådan sak. De dödade så många oskyldiga människor. Det var ju också många människor som fastnade under byggnaderna med. Men räddningsmännen gjorde allt dom kunde för att försöka rädda så många som möjligt. Det tog flera veckor att släcka elden i rasmassorna. Många volontärer kom och ville hjälpa till men det ansågs inte nödvändigt. Uppröjningen var inte färdig förens i maj 2002. Så den tog ca ett halvår.

Tänk vad hemskt det måste vara att ha fastnat under en av byggnaderna och inse att man kanske aldrig kommer komma därifrån. Allt de kunde göra var bara att försöka ta sig ut själv eller bara vänta på hjälp från räddningsarbetarna. Vissa blev ju väldigt skadade när den rasade så då är det ju inte heller så kul att vara där (inte för att det skulle vara kul där om man inte var skadad). Det var också många människor som blev skadade runt om när tornen rasade. Det blev ett stort rökmoln och alla människor sprang i panik så långt bort dom kunde. Jag har sett filmer där dom har filmat samtidigt som dom sprang bort ifrån det stora rökmolnet som bara kom närmare och närmare. Det var väldigt hemskt att se, för då fattade man ju mer om hur det verkligen var på riktigt.



Det hände faktiskt en liten terrorattack år 1993. Då exploderade en lastbil fylld med sprängmedel i det underjordiska garaget under World trade center. Det var menat att det ena tornet skulle rasa över det andra men terroristerna kände inte till hur hårt tornen satt fast i grunden. Det blev ett hål på 30 meter genom fyra våningar. Det var sex människor som dödades och det var väldigt många som skadade sig. Det var sex personer som dömdes till livstids fängelse och tur var väl det (att de hittade dom skyldiga alltså). Så nu hoppas jag att de sitter där hela livet och verkligen ångrar vad de gjort och fattar hur idiotiskt och hemskt det var.

_______________________________________________________________________

Här är min debattartikel!

Bra att kvinnor kom ut i arbetslivet

När männen var tvungna att gå ut i krig så fick kvinnorna jobba under andra världskriget  med vad männen hade jobbat med tidigare. De fick göra mer ansträngande jobb än de var vana vid i hemmet. Det är bra att kvinnor kommer ut i arbetslivet och lär sig att jobba och lära sig göra mer saker. Hur ska de annars lära sig att tillverka saker och fixa eller laga saker? Hur skulle de annars klara sig om inte männen jobbade åt dom? Dessutom så är det bra att de får komma ut ur hemmet och lära sig nya saker. Förut var kvinnorna bara hemma och gjorde saker i hemmet som städa och laga mat mm, medans männen var ute och jobbade. Men nu är de ute och gör lite nyttigare saker, fast jag menar ju inte att det inte är bra att städa och laga mat för det måste man ju också göra. Men det är ju bra att kvinnorna också lär sig att kunna försörja sig själva och sin familj och inte vänja sig vid att deras män gör allt arbete.

De kvinnor som kom ut i arbetslivet saknade oftast utbildning. Det var oftast bara ogifta kvinnor som jobbade. Världen drabbades också av en ekonomisk kris ock då blev det ökad arbetslöshet och låga födelsetal. Var man dessutom gift eller tillhörde överklass var det skamligt att arbeta. Det var många som ville få bort kvinnorna från arbetslivet pga att de skulle vara hemma och ta hand om hemmet och familjen. Men är det inte viktigare att kvinnorna kommer ut i arbetslivet och hjälper till att försörja familjen? Då behöver ju inte männen göra allt heller. Eftersom männen var inkallade så hade ju kvinnorna två jobb skulle man kunna säga. För de var ju fortfarande tvungna att ta hand om hemmet och barnen och så skulle de jobba med något annat med så skulle man kunna säga att de hade dubbelt med jobb.

Att kvinnorna plötsligt fick jobba tror jag inte att de gillade så mycket. Men det var ju något de var tvungna att göra. De fick lära sig ett nytt jobb och anstränga sig för att det skulle bli bra och för att de skulle kunna tillverka saker och kunna försörja sig och sin familj.

Jag tror också att kvinnorna fick se mer än vad det hade gjort om de stannade hemma och bara gjorde samma sak varje dag. De fick liksom lite variation än vad de hade innan. De träffade säkert mycket nya människor också. Så jag tycker det var bra att kvinnorna fick komma ut i arbetslivet och jobba.   

_______________________________________________________________

Ön

Han springer mot hamnen, jag följer efter men jag anar att jag inte kommer hinna ifatt honom. Min medarbetare är långt efter. Jag ser på när mannen hoppar på en båt och åker mot den lilla ön utanför Umeå. Eftersom polisstationen inte har mycket att göra och detta är det första stora brottet på några månader så har jag inget val, jag måste hoppa i och simma efter.

När jag kommer fram till ön blöt och trött så ser jag mannen springa in i den lilla skogen.
Eftersom det bara finns en utväg från ön (det har varit ett fängelse där innan så det är högt staket) så stannar jag där jag är.

En timme har det gått och Abbe, min medarbetare, har inte kommit hit än! Jag ringer honom. Inget svar. Jag ringer till polisstationen.
-Hej det är Arvidsson, vad kan jag hjälpa dig med? svarar vår receptionist Olga.-Var är Abbe?-Han sitter här i soffan med en kaffekopp och väntar på dig.-Skicka hit honom och säg att det är brådskande! Ta med Dahl också.
Nu är det bara att vänta. När de kommit går vi sakta mot den lilla röda stugan på andra sidan ön. Det regnar. Dahl går efter mig, Abbe väntar vid båten. Vi närmar oss. Vi ser att det lyser i fönstret. Vi går sakta mot den svarta ganska söndriga dörren som står på glänt. Det har slutat regna. Ljuset släcks och det blir tyst och mörkt. Jag går först och öppnar dörren.-Polis!
Det var ingen där. Fönstret på andra sidan står öppet. Jag förstår att någon var här nyss som hade hoppat ut genom fönstret. Vi får börja leta efter ledtrådar. Jag ser att mattans ena kant är uppvikt. Något säger mig att jag borde kolla vad som är under så jag lyfter bort mattan och ser en lucka i golvet. Jag öppnar luckan försiktigt och jag ser i ögonvrån hur Dahls ansikte förändras till vitt. Jag ser inte direkt vad det är men när ögonen vant sig vid mörkret ser jag något jag helst inte velat se. Mannen som vi trodde vi jagat ligger under luckan som ett ruttet lik täckt med likmaskar.

Det var ungefär en vecka sedan jag och Dahl var på ön och hittade mannen vi letat efter i en lucka i golvet i en övergiven stuga på en liten ö utanför Umeå. Mördad. Så nu har vi ett mord att lösa. Jag heter Torsten och har jobbat som polis i över 40 år. Men jag har aldrig jagat fel person i flera kilometer, och sedan hittat mannen jag trodde jag jagat, död. Jag är en gråhårig gammal gubbe med glasögon som egentligen borde sitta hemma i en gungstol och sticka eller något. Men jag är för rastlös och har fortfarande för mycket energi kvar i kroppen. Jag måste hjälpa till för att polisstationen ska kunna hålla ihop. Även om vi inte har så många fall att lösa.

Abbe är min medhjälpare. Egentligen ska medhjälpare vara sådana som hjälper till men Abbe är kaffeberoende och otroligt pratsam. Men han hjälper till ibland... iallafall med att koka kaffe. Jag gick till Olga och frågade henne om hon hade fått någon mer information om den mördade mannen.
- Ja det har jag, han heter Hans och jobbade på banken som han rånade och han var i 35 årsåldern, bodde ensam i ett radhus med en katt. Hade en nära vän och en pappa som bor i Stockholm. Ingen mamma vad jag kan se men hans pappas telefonnummer står här. Jag ringer honom. Ingen svarar. Jag går in till mitt kontor och stänger dörren. Kaffekoppen som Abbe alltid ställer på skrivbordet är inte där. Då kom jag på att han var sjuk idag. Min dator står på viloläge. Jag söker på Johanna Svanström (hans nära vän). Det står att hon bor lite utanför Umeå så jag beslutar att jag åker och träffar henne.  
Jag har åkt ganska länge nu och det är halt på vägarna för det snöade inatt. Jag kommer tillslut fram till en ganska stor gård med ett stort vitt hus. Jag parkerar bilen och väntar lite i förhoppning om att någon ska komma ut men det ser ganska öde ut. Jag funderar på om det är rätt hus. Men det var det enda huset på 10 minuter som var vitt. Eftersom ingen öppnar så jag bestämmer mig för att knacka på. Jag går mot den stora entrén på framsidan av huset. Trappan är ganska gammal och lite ostabil. Men dörren ser hyfsat nymålad ut faktiskt så jag knackar på. Ingen öppnar men helt plötsligt kommer en äldre man gående från gården mot huset. Han är nog säkert åttio år och har ganska långt uppsatt hår och kostym.
- Hej, jag söker Johanna Svanström, bor hon här? frågar jag.
Men mannen fortsätter bara gå. Han går upp för trappan och förbi mig och öppnar dörren. Precis innan han stänger dörren säger han:- Hon sover.
Sedan stänger han dörren. Han var ganska läskig. Han var mer lik ett spöke faktiskt. Det verkar som om jag inte kommer få träffa Johanna idag så jag går mot bilen igen. Men precis när jag stänger bildörren så öppnas dörren och en kvinna i pyjamas och nytvättat hår springer mot mig.
- Är det sant? ropar hon, Polisen ringde och sa att Hans vad död!
- Det måste vara du som är Johanna svarar jag, och ja tyvärr är jag rädd för det.
- Var det sant att polisen bara hittade honom, på ön?
- Ja, sa jag för jag ville inte gå in på detaljer.

Johanna ställer två koppar med te på bordet framför mig (även om jag inte gillar te så värst mycket). Vi sitter i ett stort rum på nedervåningen. Jag sitter i en stor soffa och Johanna sätter sig i en fåtölj mittemot.
- Hur kände du Hans? frågar jag.-  Vi gick i skolan tillsammans, och våra föräldrar var goda vänner. Jag måste bara få fråga.Beror det på att Hans rånade banken som han dog?
-Vi vet inget säkert ännu.Det konstiga är bara att han rånade banken han jobbade på. Gillade han inte sitt arbete? frågar jag.
- Jo, Hans älskade sitt jobb men hans mamma dog en plötslig död och det gjorde honom lite konstig och så behövde han nog pengarna med.

Jag kör längre och längre ifrån Johannas hus och jag känner att jag inte riktigt fått någon jätte viktig information. De var nog ganska bra vänner för jag märkte lite att Johanna inte kunde vara helt ärlig. Jag bestämmer mig för att köra till banken och prata med Hans chef.

Banken som Hans jobbade på ligger mitt i Umeå. Tanken slår mig att de kanske inte vet att Hans är död men sedan kommer jag på att Abbe ringde till dom. Det står på dörren att banken är stängd men jag ser att det lyser där inne och att det sittter någon vid ett skrivbord så jag knackar på. Det är en lång man troligtvis runt 25 år som kommer och öppnar.- Hej, jag heter Torsten och jobbar med fallet om Hans som jobbade här. Kan jag få tala med din chef? frågar jag.- Javisst! här har ni honom livs levande, sa han
Jag undrar om det var menat som ett skämt men sedan inser jag att han är chefen.-Jaha ja. Jag ville bara få lite information om Hans och kolla på några papper och lite så.
- Det kan jag väl ordna, sa killen med ett leende.

Jag hittade lite intressanta saker i papprena. Det var att Hans hade ställt lite villkor på att jobba här. Villkoren var att inte Göransson fick gå in på hans kontor eller ringa honom och att det skulle stå en kopp kaffe på skrivbordet varje dag när han började jobba.
Killen som jobbade där sa att Göransson hette Mattias Göransson och var en ovän till Hans. Så jag måste hitta den där Göransson och ta med honom på förhör. Han bodde nog visst ganska långt härifrån så jag får ta med mig Dahl.

Nu har vi åkt i ca 2 timmar och vi är snart framme. Dahl har vart oerhört tyst och jag undrar om han är trött, nervös eller bara åksjuk. Vi kommer fram till ett litet fallfärdigt grått hus med en massa skrot  och bildelar utanför. Vi går mot dörren och knackar på. En man öppnar. Han har gamla smutsiga kläder en öl i handen och morgontofflor.
- Är det du som är Mattias Göransson? frågar jag.
- Ja det är jag, vill ni något särskilt?
- Vi är från polisen och utreder ett mord på en viss Hans. Känner du någon Hans?
- Nej, svarar han lite för snabbt.- Vi har hört att ni inte är så bra vänner stämmer det? frågar Dahl- Nej, svarar han igen.- Vi skulle vilja genomsöka ditt hus.
- Ehh... har ni tillstånd till det? frågar han argt
Jag visar honom en husrannsakan och går sedan förbi honom in genom dörren.
Huset på insidan ser ut som det gör på utsidan. Smutsigt, förfallet och gammalt.  Jag letar igenom alla rummen efter ledtrådar eller spår men jag hittar ingenting. Jag säger åt Dahl att fortsätta leta här inne så går jag till ett av skjulen på baksidan.

Jag kollar igenom allt där inne och till sist kollar jag i en stor låda som står på golvet. Jag behöver bara öppna locket så har jag sett det jag behöver se.
- Jag tänker ta med dig till polisstationen, du är misstänkt för mordet på Hans, sa jag.
Jag går till Dahl och viskar:- Kolla i den bruna stora lådan till vänster  i skjulet.
När Dahl kommer tillbaka ser jag på han att han har sett det jag såg. Vi bestämde att vi ta med Mattias till polisstationen på förhör.
Eftersom varken jag eller Abbe är särskilt bra på förhör så berättar vi allt för Rutger som sedan får förhöra Mattias. Väntan är lång innan Rutger kommer ut från förhörsrummet.
- Ni trodde det var mordvapen i lådan, men det var det inte. Det visade sig att Mattias jobbar som slaktare för att tjäna extra pengar, sa Rutger.
- Men hur vet du att det inte är han då? frågade jag.- Vi har inga bevis.

Så Mattias fick åka hem igen och vi var tillbaka på ruta ett. Men då kom Olga som räddaren i nöden och sa att hon fått information på fingeravtrycken i stugan på ön och att de hittat något som kan vara mordvapnet.
- Mordvapnet är på analys och fingeravtrycken är från två personer. Den ena personen heter Jenna och det är nog hon som äger huset. De andra fingeravtrycken är ifrån en Liam Henrysson som bor i Malmö, säger Olga.

Jag ringer Jenna och frågar  om det är hon som äger den röda stugan, och det var det. Jag frågar också om hon känner en man vid namn Liam Henrysson men det gjorde hon inte. Så då är det bara till att leta upp Liam Henrysson.  
Dagen efter kommer Olga rusande mot mitt kontor.
- Vi har hittat ett vittne! Alva Ruttgerson är sju år och bor i lägenheten som är mittemot din,hon bor där med sin mamma, säger hon.
- Bra! jag åker dit nu med en gång. Är Dahl där ute?
- Ja det är han, svarar Olga

Efter förhöret med Alva har vi nu fått en beskrivning av hur mannen såg ut som mördade Hans. Vi kan inte få Alva till att säga så mycket mer, men det är allt vi behöver. Vi måste åka och träffa Liam och se om beskrivningen passar in på honom.

Jag sitter här i förhörsrummet med Dahl jämte mig och Liam framför mig. Alvas beskrivning på mördaren passade in precis. Vi har också hittat mordvapnet som har vart på analys och blodet på kniven var från Hans.
- Vi har ett vittne, vi har mordvapnet och vi har tillräckligt med bevis. Varför gjorde du det? frågar jag.
Liam som inte kunde annat än att erkänna, berättade allt från början.
- Jag och Hans har varit vänner sedan vi var små och för cirka en månad sen fick jag reda på att han hade rånat banken han jobbade på. Vi hade sagt att vi skulle dela på allt. Så började vi bråka om pengarna och så sa vi att vi skulle mötas i den lilla röda stugan på ön och diskutera det. När jag kom dit hade jag redan bestämt mig för vad jag skulle göra i och med att jag visste var pengarna var. Jag sköt honom och lade honom i luckan i golvet. Sedan såg jag att ni letade efter honom så tog hans jacka och såg till att ni skulle se mig. Efter det sprang jag mot hamnen, när jag insåg att ni jagade mig. Jag hoppade på båten och körde mot ön. Sedan sprang jag mot den röda stugan och stängde dörren och i panik insåg jag att jag kunde hoppa ut genom fönstret. Så när jag skulle göra det snubblade jag på mattan. Men jag hann. Sedan sprang jag och gömde mig i skogen. När jag kommit runt ön hittade jag ett hål i det höga stängslet som är runt ön och jag kröp igenom och simmade till land.
- Vi vill veta vart pengarna är, sa Dahl
- Jag har faktiskt inte hämtat dem än, sa  Liam- Jag ska bara gå och hämta min rock, så får du visa mig, sa Dahl och gick ut genom dörren.
- Du är skyldig till mordet på Hans, sa jag, tog min rock rättade till mina glasögon och innan jag gick ut genom dörren vände jag mig om och sa:
- Har du alltid vart så här dum, eller har det växt fram på senaste?

________________________________________________________________________

Min och Matildas Svenska film om Moa Martinson :)